Sofia Bergman

Återträff med E-arbetslagets lärare. Eller det var jag, Jocke och Fredrik som var inbjudna på fika (men vi stod för fikat). Bosse tog fram klasslistan och vi prickade av varje elev så vi inte missade någon när vi försökte reda ut vad alla gjorde så här ett år senare. Det var riktigt trevligt!

Fredrik och Jocke tyckte det var lite jobbigt att inte ha något att "glänsa med" som de så fint uttryckte det när jag kunde säga att jag varit i England i sex månader. Och det fick mig att inse att jag faktiskt gjort och upplevt något som inte alla får vara med om. Jag har nog inte riktigt fattat att jag faktiskt bott och jobbat i England i sex månader. Det känns fortfarande overkligt. Men det beror nog mycket på att det känns som om allt stått still här. Övik är sig likt. Skulle det skett någon drastisk förändring (och nu talar vi inte 100, 80 och 60 hastighetsskyltar) kanske jag insett att jag faktiskt varit borta från Övik och Sverige i sex månader, men nu har det ju inte gjort det. London är en del av mitt liv som jag aldrig kommer att ångra och som jag alltid kommer att minnas med ett leende på läpparna. Jag är glad och även riktigt stolt över mig själv som tog steget mot England, en främmande familj, en annorlunda kultur och ett liv utan en ledtråd om hur det skulle sluta.

Jag saknar Malin, My, Johanna och barnen otroligt mycket. Jag vill tillbaka samtidigt som jag är glad att jag bestämde mig för just sex månader. Det var en lagom tid. Allting hade precis gått från att vara nyhetens behag och intressant till att bli min vardag som jag är ganska säker att jag skulle blivit less på om någon månad till. Fast en weekend i London i maj skulle inte sitta dumt! Vad säger ni tjejer?