Sofia Bergman

Nu - äntligen - förstår jag vad Karin menade för ett år sedan. Ibland, när jag är ensam och verkligen får tid att fundera och känna efter (vilket inte är ofta nu förtiden) kan jag få en läskig känsla, lite panik, samtidigt som jag vill att skolan ska vara över nu. Om ett år kommer jag inte att bo hemma längre, då är jag i England. Men var? Och för hur länge? Vad ska jag göra sen? Vad vill jag bli? Det finns inte längre någon trygghet. För två veckor sedan beställde vi studentmössor, och om lite mer än ett halvår tar vi studenten. Vad ska det bli av oss?

Det känns underbart, och jag vill ta studenten. Jag är nyfiken, tänk om man kunde läsa i framtiden. Vad kommer jag att göra om fem år? Dessa år måste vara de mest oberäkneliga åren i en människas liv.

Samtidigt som jag har en termin kvar i skolan så rycker Anders in i lumpen, och Karin reser till Asien i tre eller fyra månader. Mina två tryggheter försvinner. Det känns om inte ännu mer konstigt. Att kunna åka förbi Anders en kväll, eller ses en eftermiddag, det fungerar ju inte då. Att ringa Karin en kväll, för att få lite perspektiv på livet, och kunna prata med en super människa, det fungerar ju inte heller.

Dessa känslor gör mig ännu mer nyfiken, jag vill ut och upptäcka världen nu!