Sofia Bergman

Imorgon åker jag till Uppsala, och jag har inte packat. Det är om något olikt mig. Jag brukar alltid börja packa en vecka innan, planera två veckor innan. Nu vet jag inte ens vilka kläder som är rena. Det är inte likt mig.

Jag har drömt två dagar i rad att jag åkt till Uppsala. Att jag inte hunnit packa allt, glömt massor och allt har bara varit jätte förvirrat. Det måste vara något undermedvetet, att jag är undermedvetet stressad för att jag ännu inte packat.

Det är ett bevis på att Sofia inte kan leva så här. Det fungerar inte, jag är inte uppbyggd för sista minuten packande. Jag måste planera, och organisera. Det är den riktiga Sofia!

Igår var en riktig kompis- och mysdag. Efter skolan fikade jag en timme med Karin. Alltid lika trevligt! Efter det åkte jag hem till Anders, väntade på att han skulle komma hem, och somnade pluggandes i hans säng. Vi hann med en hel del, det var ganska länge sedan vi umgåtts så länge tillsammans :)

Idag är det lönedag.

Imorrn är det lov!

Vad tänker du på när jag säger ordet saffran? Eller om jag säger doften av ett nysläckt ljus?

Vi pratade om det på skolan idag, dofter - och vad dessa väcker för minnen. När jag fick frågan tänkte jag inte på något specifikt som ex vis kokos, jag tänkte direkt på killparfymer i sin helhet. Har du aldrig varit med om att du mött en kille (eller tjej för den delen), reagerat på parfymen, kopplat samman doften och en person i din omgivning som alltid luktar på det sättet, nästan vänt dig om för att försäkra dig om att det inte var den du tänkte på just då som gick förbi dig? Det har jag - många gånger.

Vilka dofter får dig att minnas något bra, eller dåligt för den delen?

Nu - äntligen - förstår jag vad Karin menade för ett år sedan. Ibland, när jag är ensam och verkligen får tid att fundera och känna efter (vilket inte är ofta nu förtiden) kan jag få en läskig känsla, lite panik, samtidigt som jag vill att skolan ska vara över nu. Om ett år kommer jag inte att bo hemma längre, då är jag i England. Men var? Och för hur länge? Vad ska jag göra sen? Vad vill jag bli? Det finns inte längre någon trygghet. För två veckor sedan beställde vi studentmössor, och om lite mer än ett halvår tar vi studenten. Vad ska det bli av oss?

Det känns underbart, och jag vill ta studenten. Jag är nyfiken, tänk om man kunde läsa i framtiden. Vad kommer jag att göra om fem år? Dessa år måste vara de mest oberäkneliga åren i en människas liv.

Samtidigt som jag har en termin kvar i skolan så rycker Anders in i lumpen, och Karin reser till Asien i tre eller fyra månader. Mina två tryggheter försvinner. Det känns om inte ännu mer konstigt. Att kunna åka förbi Anders en kväll, eller ses en eftermiddag, det fungerar ju inte då. Att ringa Karin en kväll, för att få lite perspektiv på livet, och kunna prata med en super människa, det fungerar ju inte heller.

Dessa känslor gör mig ännu mer nyfiken, jag vill ut och upptäcka världen nu!

Fikade med Kamilla i fredags, hon fick mig att tänka om. Kanske en blogg med bara bilder inte är den perfekta bloggen - i alla fall inte om man som jag aldrig fotar :) Därför kommer det från och med nu komma uppdateringar genom både text och bilder. Vad sägs? Dock är planen att bilderna ska komma i första hand.

Nu är Oscars bil ett officiellt tävlingsobjekt!


Pontic Firebird -92

Alla pratar om det, en fredagkväll, i klassrummet, på rasterna, utanför skolan, på msn.. överallt. Anders blåa ben, och Backis hejarklackstjejer ;)

Emigranterna Mikael Backlund och Anders Fahlgren lever fortfarande. Här kommer en uppdaterad bild på dem båda och deras alias på resedagboken.

Det kändes konstigt att inte beställa studentmössor till dem idag, dock fick Anders en liten personlig imitation på vårt klasskort :)


Anders :) ("Falle89")



Backlund, kungen i USA :) ("Majk indahouse")